Ärligt talat fick vi inte se någon självförtroendeboost efter poängen mot topplagen i två av tre raka matcher men 6(!) raka poänggivande matcher vittnar ändå om en stabil grundkapacitet:

Järfälla: 1p

Runsten, Duvbo, Umeå: 3p

Täby, SAIK: 1p

Måstematchen mot Runsten var inte vacker men 1-3 till oss där firma Talme hittade ett par fina kombinationer samt att Lehti gjorde en riktigt fin insats på backplats. Runsten var inte ofarliga men uddlösa i sina kontringar. Duvbo var vår match rakt av, det är ett under att vi skulle behöva se årets mål för att avgöra tillställningen då Putte flippar bollen diagonalt över till Henke som med 1s(!) kvar drar in en volley till 4-3. Sjukt alltså, man får fortfarande gåshud…

Umeå borta var återigen en insats mot alla odds, tränar- och spelardecimerat precis som alltid i Umeå och vi vänder och vinner genom game winning goal av Villiam med knappa två minuter kvar att spela. Bisso stänger igen den här gången och vi fortsätter känna självförtroende i björkarnas stad, där har vi poänggaranti.

Täby och SAIK borde givit oss 6p men målvakternas match i Tibble gjorde att det stannade på lika efter 60min. Två liknande scenarion mot gamla Alba där Putte var glödhet i första mötet, ändå vänder de med två mål i slutskedet av båda matcherna i annars mycket gedigna insatser i respektive möte.

Nu kunde man gott förvänta sig ett debacle igen och vi passade på att ta det mot ständigt en-formations-toppande Haninge där Patrik-Patrik fortsatte visa klass. Det tog oss två perioder och ett ilsket 9-2 skrikande på tavlan att inse att vi faktiskt kan pressa skiten ur ett lag men det räckte tyvärr ”bara” till 10-8 på parketten. Matchens höjdpunkt var bollbytet där en färgblind spelare mot samtliga övriga spelares och ledares önskan fick fördelen(?) av att byta från aprikosfärgad till vit boll. Mycket ska man höra innan öronen trillar av…

Det underbara fotot är taget av Mats Ragnarsson, Umeå City